Rävmöte

När Jens och jag, på våra nu vanliga kvällsturer ute i skogen, häromkvällen sakta tog oss ner längs grusvägen på Segerstad, stötte vi på en ung rävhona som kom vandrande vid sidan om vägen. I munnen hade hon, som det såg ut, ett bakben från kanske ett rådjur. Helt koncentrerad på vad hon tänkte göra, passerade hon vår bil på mindre än en meters avstånd. Bilen stannades raskt mitt på vägen, kamerorna kom snabbt fram och vi smög ut så tyst vi kunde. Hon hade tagit sig in i skogen bakom bilen och vi hittade henne under en stor gran i full färd med att gräva ner benet.

När det var gjort tittade hon orädd på oss, som för att se vad vi var för några, sedan gick hon över grusvägen, in i skogen på andra sidan. Vi följde efter. Där hade hon ytterligare ett ben som hon flyttade på. Med oss i släptåg, tog hon sig en bit in i skogen, grävde ner benet och kom sedan fram till oss och satte sig i en sluttning som om vi kunde få se och fota henne. Som den bästa fotomodell satt hon där en lång stund, kollade var vi var samtidigt som hon lyssnade in övriga omgivningen. När hon tyckte det fick räcka, gick hon förbi mig på bara ett par meters håll. Frustrerande, då det inte gick att fota med teleobjektivet så nära. Hon satte sig ner lite längre fram. Det kändes som om vi inte var riktigt färdiga med varandra än.
Sedan gick hon tillbaka till stället där det andra benet först låg, tittade på oss för att sedan gå ut på grusvägen igen. Där vandrade hon bort. Men först vände hon sig om tittade länge på oss, satte sig ner och kliade sig på halsen med bakbenet, vände sig mot oss igen och tittade. Sedan blev det ett långt skutt ut över diket och in i skogen och sedan såg vi henne inte mer. Allt detta pågick under c.a 20 minuter. Vilken upplevelse.
Mycket nöjda satte vi oss i bilen igen för att se om vi kunde finna några fler djur. Bara någon kilometer längre ner, ute på ett öppet fält, såg vi ett par öron sticka upp ur gräset. En räv till. Vi parkerade bilen efter vägkanten och smög sakta längs vägen tillbaka mot räven. Detta var en hona det också, som sakta kom emot oss där vi stod vid vägkanten. Hon verkade vara intresserad av grodorna som det fanns rikligt av nere i diket. Hon kom väldigt nära hon också. Kanske var hon hungrig och ljuden från diket gjorde henne nyfiken.
Hon höll hela tiden noga reda på oss, men samtidigt hade hon full koll på ljuden ifrån diket. Hon vred på huvudet fram och tillbaka för att pejla in var ljuden kom från. Detta gjorde att hon sakta kom närmare och närmare. Till slut var hon mindre än fem meter från oss. Kamerorna gick varma. Det var bara första "klicket" från kameran som hon reagerade lite på, men hon verkade bestämma sig för att vi inte var farliga, och att maten i diket var värd risken. När vi efter nästan en halvtimme, tyckte att det fick vara bra, lämnade vi räven ifred och vände mycket nöjda tillbaka hemåt. Vilken kväll. Att få se en räv så nära var en enorm upplevelse. Men att få träffa två stycken, det hade vi inte kunnat tänkt. En kväll att minnas länge.